Om

hypomnemata*

* ὑπομνήματα (grek.) — anteckningar, minnesstöd, saker man skriver ner för att kunna tänka vidare.

En plats där tankar kläs i ord och ord kanske kan få bli till tankar.

Jag står trygg i den Paulinska traditionen att använda mig av skrivare när jag vill kommunicera något, men här skriver jag, Tomas, min hälsning med egen hand.

Många, kanske alla, av de andra texterna har jag tagit fram med hjälp av AI, precis som det mesta annat jag tar fram sker med hjälp av AI. Inte så att en maskin har tänkt och skrivit – nej, för tankarna som knådats fram tar jag ansvar, men orden som formulerar dem på dessa sidor är skrivna med en annans hand. Oftast nån av ChatGPT modellerna som är känsliga för den ton och det tilltal jag söker när jag vill ha något skrivet.

I Jorge Luis Borges novell Biblioteket i Babel berättas det om ett oändligt bibliotek, fyllt med böcker som innehåller varje tänkbar kombination av alla skrivtecken. Det innebär att biblioteket rymmer allt som har skrivits, allt som skulle kunna skrivas och allt som aldrig borde ha skrivits. I dåtid, nutid och framtid. Sanningar och lögner. Man måste bara hitta rätt bok.

Lite så är det att arbeta med en AI skribent – den kan spotta ur sig hundra olika formuleringar av samma mening. Kanske ber jag den omformulera ett stycke, petar på nån rad här och där, rättar till en överdrift eller ett fel. Någonstans vill jag ändå att skrivandet skall bära ett ”vi”, att orden vi skriver skall vara våra.

Claude och jag är arbetskamrater, men för prosa eller poesi har den inget öra. Däremot umgås vi på fritiden och experimenterar med saker jag tycker är intressanta och det är oftast den som är den andra parten när jag vill skriva ”vi” gjorde si eller så – för inte bara ord utan även tankar behöver dribblas lite innan de faller på plats.

Tror jag att en AI är en person, har en själ eller kan tänka? Nej, inte i filosofisk mening.

Men tekniskt?

Kan en ubåt simma?